byggaluftslott

Ger stegmätare ångest eller blir man motiverad att gå mer? Jag tror på det förstnämnda. Min kollega har gått 17.000 steg idag, jag har gått 2634. Då har han ändå längre ben än mig.

Indieland
Hand pat tied in each man's hand
what happened with our beautiful Indieland?
Holger Bar is not left.
Popsnörens sunkhak against Vomit Bar.
But in our periphery
dashes Terry past.
He becomes our nostalgia
for he wants to stay in ours Indieland.

Brother Daniel times forget and the records with Kent and Popsicle is hidden.
But Carmen are of course nevertheless left
and Debaser is better than Vomit Bar.

Efter beskedet att Oasis kommer till Sverige vill jag bara lyssna på Live Forever och se burrig ut i håret. Istället ska jag jobba och därför kamma mig.

Ibland råkar man göra saker man varken menar, begriper eller förstår, men man bara gör dem. För ibland slår saker över. Dem blir så stora att dem blir ohanterbara, läggs på hög och växer växer växer tills dom inte för plats inom jordens stratosfär och tillslut vältrar dem ut utanför det lilla och blir alldeles för stora.
Jag har varit skyldig till en sådan stratosfärövergränsning det senaste dygnet vilket jag inte kan påstå att jag är särskilt stolt över. Men det blev ohanterbart. För STORT:

Nu är jag tillbaka i det lilla igen. Ett litet Carmen men med stora goda vänner. Ett Carmen där man får spela sin egen musik vid bordet och beställa två hamburgertallrikar. Om man vill. Ett Carmen med töntiga blåbärshattar och många Martin. Ett sånt Carmen jag vill ha det.

I skrivande stund ska jag skicka ett sms till Helena som är på väg att landa på Arlanda efter ett par månaders vistelse i Peru. I messet ska det stå "tänk om jag skulle vara i din säng när du kommer hem å vi skulle snusa & skratta som bara VI kan, synd att jag är på Djurö". Jag ligger just nu i Helenas säng ock väntar på att det ska bli morgon. Och hoppas hon blir glad av att jag är i Örby och ingen annanstans.

Jag kräktes nyss. Varken av fylla eller utav mättnad utan av att det på min hand satt fast en blodigel när jag kom hem. Vad i helvete?

Förresten har jag sjungit hela "November Rain" högt - från början till slut. Så nu e det bäst jag lägger ner. Med tillägget att jag fått sms som gjort mig på gladare humör idag.

Natti.

Skärgårdsbussen är att likna med Carmen. Man känner chauffören/ Chériffen och man känner varandra. Inte jag då, inte än. På mig kollas det istället lite extra och det nickas lite försiktigt istället. Undra hur man gör för att klara inträdesprovet? Jag vill också prata om fockar och hög sjö, kulingvarningar och fiske. Funderar på att börja hänga lite på Björkås Kök & Bar, den lokala ö-puben, men där hänger bara de som är tillsammans med pizzagubbarna verkar det som. Funderar på att starta en popklubb där förvisso.

På sjön får man vänner däremot! Alla i båt säger hej till varandra, precis som dem med skägg. Där håller jag min status som den enda Matrissan af Djurö åtminstone, annars finns här bara råbarkade sjömän.

Istället för att trängas på en illaluktande tunnelbanevagn sitter jag alltså i skrivande stund på en glesbefolkad buss med en helt galen utsikt. Jag har 50 minuters resväg där jag hinner tänka, lyssna på musik, skriva och läsa. Om jag tycker att det är jobbigt att pendla? Nej!

Full storm på fjärden! Att skärgårn bara är bra på sommaren? Fel. Fel. Så fel!
Nu börjar de piskande vindarna slå upp vågorna riktigt nära min ytterdörr och kusliga ljud får mig lite rädd.
Fantastiskt är det.

Jag har sett första avsnittet av Mad Men ikväll. Jag blir sjukt sugen på kaffe och cigg när jag ser det så det är synd att jag är så dålig på att röka. Det nya Dexter-avsnittet kommer snart hem till mig. 4 minuter kvar.

Vi har precis åtnjutit en underbar frukost hos Kumlin. Jag, Isa, Jonas, och så gifvetvis Martin. Gustav har gått till jobbet och kommer snart se att han har en AIK-tatuering på magen. Det säger väl det mesta om gårdagen.

Jag tittar på "TV-kyrkan" hemma hos Malin. Lycklig och kristen måndag.

Jag åker från jobbet direkt på morgonen till Västertorp. Där möts jag av en Ulf Lundell-sjungande Gustav iförd vackraste clownkostym, en man med maskros utan ögon och diverse narkolepsisjuka män och kvinnor som ligger på hög. Min övertrötthet gör mig pigg och jag blir på söndagsmorgonfint kalashumör. Jag får liv i några av de tillsynes avlidna, vi leker charader och jag får möta den tredje Kleerupbrorsan och Lill-Strage. Jag tror det bildas ett band som får namnet Störningsjouren. Kumlin får en smäll för att han tycker the Cure är bättre än the Clash och Jonas får en smäll för att han tycker att Bad Cash är topp tre på jorden. Jag tycker fester söndagsmornar toppar alla listor i alla kategorier.

Foto: Martin Kumlin

Jag och Mange har startat ett kängpunkband. Såklart heter det Självdö. Men vi undrar. Hur gör man när man självdör? Är det när man sitter på Plattan och matvägrar och tillslut åker till himlen omgiven av sin egen avföring? Vi måste veta annars kommer alla texter handla om bacon.

Min första vän på Djurö blev Diesel, gårdsschäfern. Hon var den som visade mig guldspottsen på ön. En av mina första dagar gick jag och Diesel på en långpromenad med kaffe i termos och satte oss längst ut på en udde, hon satte sig pladask i min famn, ganska tung. Så satt vi där och njöt av utsikten och livet. En annan dag kom Diesel hem till mig och Jonas. Hon lade sig mitt på golvet och blev kvar tills vi fick säga åt henne att gå hem - främst på grund av platsbrist. I förrgår kom hon och hälsade på mig, pussades lite och satte sig sen vid stranden och tittade på vågorna. Nu har fina Diesel lämnat jordelifvet och ligger begravd vid havet, där hon hör hemma. Jag hoppas hon sover gott.

Svar på tidigare kommentar av M.K. : Att älta, tycka att man själv är ynkligast på jorden och inte kunna glömma är en process. Utan vetenskapliga belägg kan jag nog påstå att de flesta människor känner så stundom, mer eller mindre. Ibland önskar jag att jag kunde bearbeta saker som är jobbiga ordentligt, verkligen vara ledsen tills det går över så får det vara bra så. Istället har jag himlans lätt för att trycka bort sånt så långt iväg att det tillslut försvinner.
   Kanske är det i vissa fall bättre att faktiskt låta sig tycka synd om sig själv ett tag åtminstone. Jag var ledsen när jag skrev inlägget men i skrivande stund är jag istället glad. Jag kan alltså få vågor av detta men jag tror att jag har lättare att få saker att gå över än de flesta. Måhända för att jag är en dalande upp- och nermänniska. Jag tycker det är svårt att särskilja på känslor. När jag är ledsen kan jag få ett lyckorus av det, när jag är lycklig kan vemodet plötsligt svalla över. Jag mår istället som sämst när livet har sin gilla gång och allt är tryggt och bra för då känner jag istället inget.
Jag tänker inte ge dig rådet att "det går över". Men en sak som gjorde mig sådär euforisk var när jag kom till maskeraden i onsdags. Jag e alltid lite skakig när jag ska å till ett ställe där bekanta befinner sig men inte nån av mina närmaste. Men ni e fan så goa hela bunten att jag kände mig som en människa ögonblickligen!
   Kanske mitt tips till dig, och mig, är att omge sig med vänner och glädjas över att man har dem istället för att gråta över kärlek man inte har! Vad säger du?Ska vi försöka?

                                                       Men det är  en fin dröm!

Jag kan ju verkligen inte sova. Det är en omöjlighet. Jag pallar inte kolla serier trots att flera snällt ligger och väntar på mig. Funderar på att ta ficklampan/tomtelyktan och ge mig ut på nattepromenad. Kanske med mp3:n fast då hörs ju inte vågorna? Hade jag varit aningens modigare hade jag tagit båten, månen lyser ju upp vattnet och tomtelyktan duger som lanterna men havet känns lite för stort och överväldigande att besegra alldeles ensam mitt i natten. En gårdsrunda för att hälsa på spökena får duga.

Jag tror jag ska klä ut mig till Broken Promised Land när jag ska på maskerad.
.Och hur i helvete ska du se ut då, kanske du undrar? .
-Vi får se, svarar jag då till dig.

Hur ska jag klara av att bo på Djurö utan kaptenen? ALLT här påminner mig om honom. Jag har precis ätit en middag i fullmånesljuset och blivit sönderslagen under det för det är VÅR plats och det känns knäppt att se något så vackert utan att kunna att ens få beskriva det för honom. Och hur ska jag kunna åka förbi den allmänna badstranden med bussen varje dag där plankorna från när vi gjorde korv och pinnbröd fortfarande sticker upp ur cementgrillen? Och hur ska jag kunna ro utan att falla sönder av tanken att det blir JAG som måste ro? HELA tiden!

Såna som tycker för synd om sig själva är sjukt tröttsamma. Förlåt, jag vet att jag stundtals är gnällig jag med men. Men kan man vara gnällig när man får ett sånt här sms från jobbet? :

"Åsa, Åsa i köket på jobbet
är det sorgligt när vi tänker på dig.
Inget hjälper. Fisken i gratängen
gråter. Musiken är tyst och död.
Radiofrekvensen är utan vågor.
Det finns ingen vind för våra sailors.
Alla stjärnor är bortom räckhåll.
De stackars sönderdiskade besticken
böjer sig för gummipotatisarna.
Men vi är med dig i ditt elendä och tänker inte
ge upp! Puss Gumman!

Alltså det är typ det finaste nån har skrivit till mig ever. Och nu är jag så glad igen att jag svänger med hatten och dansar vals med Djurövågorna!

Idag skulle jag om jag var min vän, tillägna mig låtar som Släpp in solen och sånt. Den lyser redan in dock så det kan väl kvitta.

Kärleken, eller det jag trodde var kärlek är över för den här gången. Märkligt hur saker kan ändras på blott ett ynka dygn och hur man själv kan vara så blind? Jag stryker ett streck över allt jag känt, tänkt och gjort när det gäller mig och kaptenen. Ska försöka i alla fall. Blindhet är väl kanske ett drag som verkar ha följt mig, när det gäller såväl ögon som karlar. Bygga luftslott. Joru!

Jag tog en sista skål för friheten med honom i alla fall. Tur att det kommer nya avsnitt av Dexter.

Djurö. Mitt hjärta har lagt sig där någonstans mellan kobbarna och fjärden. Det ligger där och guppar stort och helt. Runt det flyter mitt mobila bredband, ett par röda wesc-hörlurar och nya avsnitt av Dexter.

Den här helgen började redan i torsdags för mig. På Carmen med en kär kollega. Vi var lagom dekis, satt i baren och bäljade i oss Karhu och byggde luftslott och sagor om allt och inget. Redan klockan 16:00 efterföljande dag var jag på Carmen igen. Det kändes inte alls bra, som att jag backade fyra år bakåt i tiden. Det kändes inte bättre av att Cherif sa "Va fan, gick du aldrig hem igår?". Uuuu!

För att stryka ett streck över mitt dåliga beteende föregående dagar drog jag på stort och tog en ost- och vinkväll med Anna på Pet Sounds igår, Vi fortsatte till Pelikan, mitt nya stamhak där det spelades Hästpojken, Hellström och Peggy Lejonhjärta, det kändes rart! Lina ringde från Karlstad och frågade om jag bara kommer ihåg henne som East 17-Lina. Hon är såväl skojfrisk som saknad. Vi avslutade på pisskrogen som ligger uppe i himlen i skatteskrapan. Sen köpte jag en falafel med grus i, Anna fick ett hot om att hennes pojkvän skulle dö sen tog vi taxi hem. Då var den helgen avklarad.

Jag sitter i min gamla lägenhet. Min och Helenas lägenhet i Örby. I natt har jag sovit här. På madrass. I vardagsrummet. I mitt rum sover nu Anna, vi har bytt, nu är jag gästen. Anna tyckte att jag var så mycket gäst att hon bäddade åt mig igår. I mitt bäddset förvissade jag henne om. Det kändes rätt hemtamt och skönt tyckte jag. Här brevid mig står en sypall, en hög med vinylskivor och böcker, en gitarr och en trumpet. Det är mina grejer. Kanske jag borde betala någon form av Shurgard-hyra alternativt faktiskt ta bort mina saker härifrån. Men som sagt, det känns ju så hemtamt.

Fick erbjudande att följa med på kryssning i helgen.  Med Gustav, Terry, Fågelskådar-Teet, Herr Markbäck och Miss Kringla. Jag ska jobba och kan således inte närvara vilket inte gör mig nämnvärt längre har jag insett eftersom det är typ orkanvindar utanför och jag lider av en smärre fobi för färjor. Fobin föddes vid Estonias förlisning. På Annas jobb finns Estonias bogvisir. Vem sa att pappersarbete är tråkigt?