byggaluftslott

Ibland råkar man göra saker man varken menar, begriper eller förstår, men man bara gör dem. För ibland slår saker över. Dem blir så stora att dem blir ohanterbara, läggs på hög och växer växer växer tills dom inte för plats inom jordens stratosfär och tillslut vältrar dem ut utanför det lilla och blir alldeles för stora.
Jag har varit skyldig till en sådan stratosfärövergränsning det senaste dygnet vilket jag inte kan påstå att jag är särskilt stolt över. Men det blev ohanterbart. För STORT:

Nu är jag tillbaka i det lilla igen. Ett litet Carmen men med stora goda vänner. Ett Carmen där man får spela sin egen musik vid bordet och beställa två hamburgertallrikar. Om man vill. Ett Carmen med töntiga blåbärshattar och många Martin. Ett sånt Carmen jag vill ha det.

I skrivande stund ska jag skicka ett sms till Helena som är på väg att landa på Arlanda efter ett par månaders vistelse i Peru. I messet ska det stå "tänk om jag skulle vara i din säng när du kommer hem å vi skulle snusa & skratta som bara VI kan, synd att jag är på Djurö". Jag ligger just nu i Helenas säng ock väntar på att det ska bli morgon. Och hoppas hon blir glad av att jag är i Örby och ingen annanstans.

Jag kräktes nyss. Varken av fylla eller utav mättnad utan av att det på min hand satt fast en blodigel när jag kom hem. Vad i helvete?

Förresten har jag sjungit hela "November Rain" högt - från början till slut. Så nu e det bäst jag lägger ner. Med tillägget att jag fått sms som gjort mig på gladare humör idag.

Natti.